Lille katt
Mitt första husdjur hatade mig.
Han var en sådan katt som man bara visste låg och smidde ondskefulla planer hela dagarna. Ändå längtade jag hem från fritids, lika förväntansfull varje dag väntade jag tills det var dags att gå hem.
Han låg under trappan, eller bakom min säng och väntade på att få sätta klor och tänder i min vad, visst gick det väl an när han inte gjorde någon skada med sina små kattungetänder. Men katten växte upp - och blev gigantiskt stor.
En katt som uppfostrats tillsammans med hundar är inget för en sexåring, men vad gjorde det? Jag hade fått min första katt efter tjat och gråt och inte tänkte jag ge upp det i första taget.
Tänder och klor växte ikapp med katten, som vid det här laget lärt sig de allra finaste knepen för att terrorisera mig på bästa och effektivaste sätt. Favoritmetoden var att lurpassa under trappan - när jag gick ner lärde jag mig att hoppa över de tre sista stegen för att kattfan inte skulle veva ut tassen och få fatt i min häl.
Katten hette Pepsi. Favoritsysselsättning efter att förtrycka mig var att umgås med grannens terrier Clinton. De åt hundmat tillsammans och jagade fåglar på bakgården. Jag kan väl inte klandra honom för att han inte hade någon aning om att dom inte tillhörde samma släkte och för att detta (inklusive min familjs totala okunskap om hur man uppfostrar en totalt galen katt) utvecklade honom till något kamphundsaktigt i kattformat.
Men jag minns också den dagen jag kom hem ledsen från skolan. Jag minns hur jag la mig på en madrass i det tomma radhuset på vardagsrumsgolvet och grät. Då kröp han fram från sitt gömställe under trappan och rullade ihop sig under min arm. Och så låg vi där.
Detta var den största segern, men det förblev vår hemlighet. När vi var ensamma kunde han ibland stryka förbi mina shortsklädda ben med sin lena rygg bara för att tala om att det allt låg lite kärlek bakom alla attentat.
Men bara lite.
