I miss you.

Det fanns tider då jag var helt säker på att livet gick ut på att sköta Max på bästa möjliga sätt, för att uppnå total lycka var man bara tvungen att fixa skjuts till stallet.
Max var min sköthäst och han var och kommer alltid att vara världens bästa häst. Låter kanske jävligt efterblivet för den som inte förstår en tolvårings kärlek till ett mörkbrunt svenskt halvblod, men jag kan tala om för dom som inte förstår att det kändes som att bli av med en utav sina bästa vänner när han försvann.
Hästen som hade personligheten, utseendet, utstrålningen, världens bästa "tigga godis ögon", allt!
Ingen lyser upp stallet som du.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0