Hej.
Ni vet när man är så nedstämd att man börjar skratta ett nervöst hemlöst skratt.
När tårarna rinner fast man biter sig hårt i läppen. När man skäms. Skäms för att vara en sådan kärring.
Det är bara jag som svamlar, ingen annan har så höga krav på mig som jag själv har,
när kraven är så stora att man inte klarar av att rida.
Jag älskar Vendelsö Ridskola. Det är ju där jag växt upp,lärt känna underbara människor och djur och haft mina allra bästa stunder.
Men nu har det bara låst sig totalt, och det gör mig så fruktansvärt nere. Och då är det skönt att veta att det inte gör något att Maranello älgar sig igenom passet och välter koner medan jag sitter uppepå och tittar bakåt nervöst på konen och undrar som jag ska ropa
" MEN SNÄLLA ANDREA " eller om jag ska erkänna att det är jag som inte har riktigt koll på högersidan( eller någon annan sida för den delen)
Nä, just nu känns det riktigt deppigt faktiskt, men jag har verkligen tur som har så fina människor som alltid ställer upp på mig, som lyssnar och stöttar mig, som är roliga och härliga trots att jag sitter som en snorunge och störtbölar.
Kommentarer
Trackback
